Hopp
Ställ dig vid randen av ett fruset vattendrag, se och lyssna till isen som smälter.
Ställ dig vid randen av ett fruset vattendrag, se och lyssna till isen som smälter.
En lugn stund vid dagens slut, där du får fundera över var du hittar platser, stunder och människor som är kravlösa.
Landa där du är, i din omgivning och i dig själv, se dig omkring och förundras.
Lyssna och lev dig in i en stund av långsamhet. Du behöver inte göra något, du får bara ta del av en reflektion om glädjen och skönheten i det lilla.
Människor krånglar ofta till de enklaste av saker. Som nu det här med skogen. Det är ju självklart att skogen är bäst!
Varför gör det så gott att ta en skogspromenad? Under Ekofastan har jag tänkt på skogens betydelse för det psykiska välmåendet.
Nu har vi kommit till slutet av vår vandring med pilgrimsorden. Det känns rätt att avsluta med ryggsäcken.
Skogen är så mycket mer än träden, virket och bär- och svampplockningen. Framför allt är den en källa till upplevelser och livslånga minnen.
Andlighet kan inte vara prydnad, lyx, metafysik, vishet eller tankelek. Den är inte hobby. Den är kropp. Den är andning. Den är vind som blåser var den vill.
Hur kan vi (åter)erövra långsamheten? Kan månne skogen lära oss sånt? Hjälper det att tro att Gud är på det långsammas sida?