Under Ekofastan har jag tänkt på skogens betydelse för det psykiska välmåendet. Gång på gång har mina tankar gått till den israeliska psykologen Ofra Ayalon, som länge undersökt vilka copingmetoder människor tenderar att använda sig av i krissituationer.
Även om vi kanske inte på individnivå upplever oss vara i kris just nu är det intressant att reflektera över hur vi kan “jorda oss” och upprätthålla den psykiska balansen med hjälp av skogen. Varför gör det så gott att ta en skogspromenad?
När jag har följt med ekofastans bilder med texter som “Skogen kallar oss: att stanna upp, tänka efter, vandra, vara …” har sambandet mellan skogen och olika copingmetoder känts allt naturligare. Därför inspirerades jag att jämföra Ekofastans bildtexter med Ofra Ayalons tankar.
Skogen erbjuder avkoppling och nya synvinklar
De fysiska copingmetoderna handlar om att lätta på pressen och koppla av genom att röra på sig. Promenader i den friska, syrerika skogsluften minskar stressen. Både avslappningen och ansträngningen ger ofta också god sömn, vilket också stöder det psykiska välbefinnandet. Skogen kallar oss att vandra.
De kognitiva copingmetoderna handlar om att analysera situationer och problem och söka lösningar. Många människor kan vittna om att man ofta kommer att tänka på nya synvinklar och att problemen får nya dimensioner under en lång skogspromenad. En pensionerad präst sade en gång att han aldrig kommer tillbaka från en motionsrunda innan han kommit på idén till söndagens predikan. Samma sak kan gälla för ungdomen som har en till synes olöslig ekvation att klura ut eller den urtrötta föräldern som funderar på sitt knepiga vardagspussel. Skogen kallar oss att tänka efter.
Skogen ger utrymme för känslor och gemenskap
De emotionella copingmetoderna kan innebära att man i skogen kan uttrycka sina känslor friare än annars. För mig är skogen den bästa av terapisoffor; jag kan låta tårarna rinna och gråta tills tårarna tar slut. Själv känner jag ofta också en djup tacksamhet och stillsam förnöjsamhet i skogen. I skogen kan man ju dessutom ta sig ett glädjeskutt utan att eventuella tonårsbarn tycker att det är alltför pinsamt. Skogen kallar oss att glädjas, att njuta.
Gemenskap och goda samtal fungerar som sociala copingmetoder. Skogen är inte rätt plats för välpolerade fasader och förljugna charader, i skogen möts man som man är. En gemensam vandring kan vara som en livsvandring i miniatyr; man delar erfarenheter, hjälper och stöttar varandra. Skogen kallar oss att dela.
Skogen låter oss upptäcka något större
De kreativa copingmetoderna har att göra med fantasi och nya sätt att se på saker. På en av mina promenadrutter finns det två stora stenar vars in- och utbuktningar gör att de ser ut som två elefanter … för att inte tala om alla ljud och skuggor som sätter igång fantasin. Hjärnan liksom öppnas då tankarna kan löpa fritt. Då man sedan återvänder till plikterna är hjärnan öppen och flexibel så nya idéer kan dyka upp. Skogen kallar oss att upptäcka, att fånga stunden.
Andliga copingmetoder kan handla om att i olika trossystem hitta mening, sammanhang och betydelser. Men, de kan också innebära känsla av att omslutas, möta eller uppleva något eller någon som är större än man själv. Att helt enkelt uppleva sig vara inför det heliga. För många idag är naturen det ställe där man känner att man är del av ett större sammanhang, där man kan lugna ner sig och kanske möta det många av oss kallar Gud. Slutligen kallar skogen oss att vara.
Copingmetoderna går ju in i och överlappar varandra och det är inte alls nödvändigt att medvetet analysera dem. De som “klarar sig bäst“ genom kriser använder sig ofta oreflekterat av flera copingmetoder samtidigt.
Men, när man som individ eller grupp råkar ut för plötsliga och oförutsedda händelser (som corona eller krig) kan det ibland behövas medvetna och konstruktiva sätt att upprätthålla den psykiska balansen. Då kan det också behövas medvetna beslut att sköta om sig själv, att gå ut i skogen fast man inte skulle orka eller hinna. Kanske är det så med skogen (som med så mycket annat) att man behöver den mest när man har minst kraft och tid.
Helena Salenius, sakkunnig i skolsamverkan och konfirmandarbete vid Kyrkostyrelsen
