”Ta av dig dina skor, du står på helig mark.” (2 Mos 3)
”Sätt en ring på hans hand och skor på hans fötter.” (Luk 15)
Skor
Den som vill vandra långt och länge, kanske också i otämjd terräng, i den kalla årstiden, kan nog tycka om att ha skor på fötterna. Skor är en bekvämlighet som vi har glömt att inte alla hade råd med för inte allt för länge sedan. #barfotabarn i livet (Nils Ferlin)
Skor symboliserar å ena sidan långsamhet, apostlahästar. Då är jämförelsen just med andra fortskaffningsmedel: häst, cykel, bil och så vidare. Det blev ju inte som teknikkritikerna lär ha befarat vid tågresandets framfart på 1800-talet, att människokroppen skulle ta skada av ’för höga’ hastigheter. Men på något sätt är ändå gången det som vi har utvecklats till och levt med den största delen av vår arts historia. Gångtempot, den lätta lunkens fart och rytm passar kroppen och sinnen bäst.
Tillika möjliggör skor att ta sig fram snabbare än barfota. Fötterna görs okänsliga för underlaget, på gott och ont. Skor blir, om inte sjumilastövlar, så i alla fall ett ’fordon’ som gör det möjligt att höja tempot. Det är inte långt från hög fart till högfärd.
Därför behövs det att ta av sig skorna, bli barfota ibland. Inför det heliga. Viktiga. Konkret. Och i hjärtat. (”všechny co jsou v srdci bosí” – ”alla som är barfota i hjärtat” Jan Skácel)
Långsamhet
Skog är en process. Det vet inte bara skogsproducenterna. Ja, jag vet inte om det finns ett sådant ord. Skogsproducenter. Ifall det finns borde det inte finnas. Skog kan egentligen inte produceras. Det som kan produceras är vedmassaplantager. Snabbt uppdrivna dagsländor. Nyttiga kanske ur ett kortfristigt ekonomiskt perspektiv.
10 år är inget för en skog. 20 år som den dag som förgick igår (jfr Ps 90). Den som vill ha skog måste tänka i trädålder, i skogstid. Få har tålamod till det. I jämförelse med träd och skogar är vi människor nervösa hoppstjärtar som surrar om kvartalsekonomi och femårscyklar.
Det är ett problem. Det skapar problem att vi inte kan tänka längre än våra futtiga liv eller ens längre än näsan räcker. Men livet på vår planet rör sig i helt andra och större rytmer. Och vi, som inte vill anpassa oss till det, håller på att slänga oss själva av kärran.
Eller så målar vi barn och barnbarnsbarn in i ett hörn med att slänga ut i naturen ämnen som det kommer att ta (ur vårt perspektiv) evigheter innan de bryts ner. #plast #kärnavfall.
Hur kan vi (åter)erövra långsamheten och de stora perspektiven?
Kan månne skogen lära oss sånt?
Hjälper det att tro att Gud är på det långsammas sida?
Utmaningen för den femte fasteveckan:
Gå ut i skogen.
Tänk lite grann på trädens liv. Försök föreställa dig den tid de har stått där, funnits.
Om du vågar: ta av dig skorna.
Gå en sträcka, försiktigt, efterkännande.
långsamt går jag
längs längtans stigar
djurens lätt tecknade
leder i skogen
tar av mig skorna
känner stenar, förnans
och mossans mjuka
kyla, barr, jordens
ännu vårsvala hud
mot fotsulan min
lågmält Gud
tar mig vid handen
för mig i livets
slingrande dans
längtans
långsamma
gudalångdans
