pilgrimsord

Nu har vi kommit till slutet av vår vandring med pilgrimsorden. Det känns rätt att avsluta med ryggsäcken.

Andlighet kan inte vara prydnad, lyx, metafysik, vishet eller tankelek. Den är inte hobby. Den är kropp. Den är andning. Den är vind som blåser var den vill.

Hur kan vi (åter)erövra långsamheten? Kan månne skogen lära oss sånt? Hjälper det att tro att Gud är på det långsammas sida?

Bekymmerslöshet är inte nonchalans. Bekymmerslösheten blundar inte för verkligheten. För mig är den en tillit att kraft finns.

Tystnad är frånvaro av ljud. Stillhet är närvaro av någonting som är mera än alla ord och ljud.

Ett tält är något enkelt. Det binder mig inte till platsen där jag råkar befinna mig. När det blir dags rycker jag upp tältpluggarna, vecklar ihop, packar och vandrar vidare.

Vägar är ju snabba och framkomliga, stigar är trevliga. Men roligast enligt mig är det att traska omkring ’i bracklet’, lite varsomhelst, fritt. Då är staven en god hjälp.

Välkommen till Ekofastans blogg, en serie som sträcker sig genom fastans sju veckor. Funderingar kring pilgrimsord leder ut i skogen.