Den här veckan fokuserar Ekofastan på glädje och bekymmerslöshet. Det passar mig perfekt just nu! I november fick vi nämligen en ny familjemedlem, en liten labradortik, som heter Mindy. Mindy är nu 5 månader och “personifierar” glädje och bekymmerslöshet – speciellt i skogen.
Det finns en liten skog nära oss som jag har börjat kalla blåbärsskogen. Den är full av höga fina blåbärsris, som var som en skog för Mindy när hon just kommit till oss. Under vintern låg blåbärsrisen under ett tjockt lager fin, vit snö som jag sjönk djupt ner i – och som Mindy nästan helt täcktes av när hon skuttade fram i glädjeyra på korta valpben. Djupt i snön fanns tydligen mycket intressant, ibland dök Mindy med nosen djupt i snön så att det enda man såg var en vilt viftande svans.
En kall vinterkväll när jag gick ut med Mindy kom grannen emot, hälsade glatt på Mindy och konstaterade att hon just sagt åt dottern att det är tur att de inte har hund när det är så kallt och ruskigt. Själv tänkte jag i mitt stilla sinne helt tvärtom: Vilken tur att jag har hund. Jag skulle nämligen aldrig ha hittat på att gå ut i mörkret och kylan annars. Då hade jag inte upplevt den sena kvällens tysnad och naturens ofattbara skönhet. Snöns tyngd böjde ner trädtopparna i ett gnistrande valv över promenadstråket och jag fick i sakta mak och utan tidtabell vandra fram i skogen. Skogen var som den vackraste av katedraler.
Gör er inga bekymmer
Skogen ger glädje. Det är inte alls samma sak att vandra på asfalt och nosa på grannarnas gräsmattor. Tycker Mindy. Mig ger skogen framför allt perspektiv och lugn. Ofta blir skogspromenaden en slags meditation kring tankar som dyker upp. Perspektiven är vidare i skogen än i min egen lilla bubbla. Bekymren får rimligare proportioner.
Tankarna vandrar till Jesus-ord om bekymmer; “Se på himlens fåglar … ängens liljor … gräset på ängen. Om nu Gud ger sådana klägder åt gräset på ängen … Gör er därför inga bekymmer för morgondagen. Den får själv bära sina bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga” (Matt 6:25-34). Både jag och mina tankar vandrar. Jag påminns om att det inte lönar sig att sätta energi på att oroa sig för morgondagen. Gud tar hand om sin skapelse, inklusive mig.
Helena Salenius, sakkunnig i skolsamverkan och konfirmandarbete på Kyrkostyrelsen
